12-03-11
De byggde Silvervägen

images/1/images/1/2012-12/Silvervagenbyggare.jpg
Meter för meter, högre och högre upp i fjällen, med sikte på riksgränsen. I tio år jobbade uppemot 250 man med att bygga sista etappen av Silvervägen, mellan Jäckvik och norska gränsen.
- Det var ett bra jobb. Men vi var inte förberedda på hur snabbt vädret kan förändras i fjällvärlden, minns Tage Modigh, en av de som deltog i 2011 års Silvervägsträff.

(Artikel från 2012 års Magasin Silvervägen)
images/1/images/1/2012-12/Silvervagen.jpg
Silvervägen är Sveriges enda riksväg som går över kalfjäll, och vägens högsta punkt ligger på 720 meter över havet.
Delar av sträckningen över kalfjället ändrades i sista stund, efter inrådan av en kvinna, Gurli Lestander, som var bosatt i Merkenäs, sista gården på den svenska sidan av gränsen.
Hon mätte dagligen snödjupet där Vägverket stakat ut vägen.
- Det var ingen lätt uppgift. Pinnen hon använde för att läsa av snödjupet försvann i snön. Hon grävde fram den och förlängde den, och nästa gång hon kom tillbaka var den översnöad igen. Gång på gång. Vägverket trodde inte riktigt på hennes beskrivning, men till slut gick de med på att ändra vägens sträckning öster om sjön Guoletisjaure, berättar Ann-Mari Dahlberg, dotter till Gurli.

Sträckan över kalfjället är naturligtvis känslig för vädrets makter. Och precis som Tage Modigh och hans arbetskamrater fick erfara kan vädret snabb slå om och orsaka stora problem för den som inte är förberedd.
- Jag glömmer aldrig ovädret där långt upp på fjället, berättar Tage Modigh. Vi fick order om att omedelbart ställa alla maskiner tätt intill varandra, och sedan ta oss ner till Merkenäs där vi kunde komma inomhus. Vi hann, men det var med knapp marginal.

Idag finns plogpersonal alltid stationerad vid Merkenäs under vintermånaderna.Vägen stängs för trafik under svåra väder-leksförhållanden, och när sikten medger det, erbjuds kolonnkörning över gränsen.

Men dagar med vackert väder bjuder Silvervägen på fantastiska fjällvyer, där den slingrar sig fram längs sjön Sädvajaures stränder, och sedan uppför och över gränsen mot Norge.
Och det är sådana dagar, med ljusa och glada minnen, som vägbyggarna berättar om när vi möts i Ballastviken en varm sommardag. Skratten hörs från alla håll, och historierna avlöser varandra.
Stundtals verkar det som om det inte fanns ett enda problem under byggtiden.
Ett kärt samtalsämne är förstås maten. Den var mycket viktig, och alla kommer ihåg varenda kocka som följde med under vägbyggnadstiden.

Till slut drar sig någon till minnes att det faktiskt inträffade en sprängningsolycka under arbetet med att färdigställa Silvervägen.
- Det var vid Polcirkeln, en karl som av misstag borrade i dynamit. Han klarade sig rätt så bra ändå, det värsta för honom var nog transporten längs den grovbrutna vägen ner till Sädvaluspe, berättar Tage Modigh.
Silvervägen invigdes den 17 juni 1975 med en ceremoni vid gränsstenen. Sveriges och Norges kungar var med, och högtiden avrundades med en festmiddag i Merkenes.

Text Marianne Hofman
Foto Maria Söderberg


images/1/images/1/2012-12/Silvervagenkarta.jpg
Gamla Nasafjällsvägar för sommarbruk på 1600-talet. Illustration från Gunnar Hoppes bok "Vägarna inom Norrbottens län" (1945).

Fakta Silvervägen

Namnet syftar på de transporter av silvermalm och blymalm som gick från Nasafjäll till hamnarna via älv- och sjövägar längs Laisälven och Skellefteälven. Gruvstarten vid den norska gränsen ägde rum 1635. Oftast var det Öjebyn (Piteå) eller Kåge utanför Skellefteå som användes som uthamn.
Transporten skedde främst av samer med rendragna ackjor. Omlastning skedde länge i Gråträsk vid dåtidens lappmarksgräns. Där tog kustbönderna över med hästdragna slädar för vidare färd till hamnen i Piteå.
Om man bortser från gruvepoken så fanns det under 1800-talet många initiativ till en mellanriksväg i norra
Skandinavien. Det blev också en dragkamp mellan kuststäderna Piteå och Skellefteå om dess sträckning.
1975 invigdes slutligen vägsträckan av Kung Carl XVI Gustaf och Kung Olav. Besöksnäringen fick ett starkt uppsving de följande åren, inte minst i Arjeplog.
Begreppet Silvervägen används dock mindre idag, nu säger det flesta "väg 95" eller Graddisvägen efter byn Graddis på den norska sidan.
Vägen är den enda svenska riksvägen på kalfjället och når 740 meter över havet.
För oss, som arbetar med Magasin Silvervägen, har betydelsen en vidare mening. Vi gör avstickare i namn
av de historiska lederna och vill dela med oss av spännande upplevelser mellan fjäll och kust.