Hon är gruvarbetardottern som blev akademiker och framgångsrik företagare. Men aldrig att hon glömmer sitt förflutna i klassamhället Laisvall.

 

  • 15 maj 2010

”Jag är en sådan person som behöver mer än ett läger”. Men hjärteplatsen är Laisvallby. Foto från maj 2010: Maria Söderberg 

 

I Laisvall bodde en gång närmare tusen personer. Men det var då – när blygruvan var som mest produktiv. Idag, tio år efter gruvans avslut, flyttar många från samhället. Nu finns det knappt åttio bofasta, men det starka intresset för Laisvall från grannarna i Norge har gjort platsen till en fritidsort.
Eva Quist föddes 1952 i Katrineholm. Vid den tiden arbetade Evas pappa Aage Quist på ett gods i Vingåker, men han var långt ifrån nöjd med den lantarbetarlön som han drog in till familjen.
– Mina föräldrar längtade helt enkelt efter något till något annat.
De valde att söka sig norrut och i Laisvall fann de en blandning av folk. Här fanns norrmän, skellefteåbor och danskar. Alla var där på grund av gruvan och det samhälle som snabbt växte fram.
– I vår familj var vi sex barn som föddes åren 1950, 1952, 1954, 1955,  1959 och 1965. Vi hade det inte fett. Laisvall var litet av en dröm då när vi flyttade dit, säger hon och skrattar.
– Jag minns nybyggarsamhället Laisvall med glädje.
Att familjen kom att slå sig ned i just Laisvall är nog inte så långsökt. Eva Quists mamma Anna-Stina föddes i byn Järvträsk utanför Glommersträsk.

 

”Det tog en generation innan arjeplogarna tog jobb i gruvan”

 

Vi träffas i Laisvallby i hennes och Björns hus. Hon berättar om sina minnen från Laisvall. Hon säger att det var ett tydligt klassamhälle där ingenjörer, ”basar”, och arbetare bodde separerade. Familjen Quist hade aldrig kunnat bo i den delen där basarna bodde.
– Så var det bara. Men det var inget man tänkte på, inte då i vart fall, säger hon.
Hon minns sin uppväxt som bra.
– Visst var det uppenbart att  tjänstemannabarnen var bättre än oss andra, men när vi sedan började skolan i Arjeplog, så var de inte annat än ”laisvallare”. Då kom vi alla från gruvan och det klingade inte så fantastiskt tjusigt i arjeplogarnas öron.
– Om man hittat en gruva idag skulle folk troligen ha bott i Arjeplog och inte i Laisvall, säger hon krasst, och tillägger att det tog en generation innan arjeplogarna tog jobb i gruvan.
Hon säger att man inte upplevde det som ett segregerat samhälle, även om det var precis vad det var, något som levde kvar en bit in på 1970-talet.
Eva var duktig i skolan, men visst hände det att någon av ingenjörsbarnen blev mer uppskattade för att de just var ingenjörsbarn.
Gruvan ägdes av Boliden som på sätt och vis ägde hela samhället. Allt i samhället byggdes av gruvbolaget Boliden, för gruvarbetarna, och de flesta som levde i Laisvall var kopplade till gruvan på ett eller annat sätt.
Av gruvan finns inget kvar, allt är jämnat med marken. Efter närmare 60 år har gruvdriften avvecklats.
Idag lever hon tillsammans med Björn i hans hemby Laisvallby, fyra kilometer från Laisvall. De har valt att bo här på grund av närheten till naturen. Om hon inte haft intressen som jakt, fiske och skoterkörning hade hon nog sökt sig till en annan plats.
– Jag är en sådan person som behöver mer än ett läger. Jag vill se andra saker också, säger hon.
Och kanske är det därför hon valt ett jobb som tar henne runt i Sverige och även delar av Europa. Hon arbetar cirka fyrtio procent på Argentis i Arjeplog med företagsutveckling.
– Vi diskuterar idéer med företagare. Ibland kör man fast och behöver diskutera med någon.Ibland hjälper vi företag att bearbeta en affärsplan. Men vi jobbar även mot Norge, och hon påpekar vikten av att företagen inte fastnar i den lokala marknaden eftersom den inte är så stor.
– De måste söka sig vidare, kanske öppna en webbshop.

 

”Det är viktigt med ett stort nätverk”

 

Eva ser att färre kvinnor än män vågar satsa, generellt är de mer riskmedvetna och chansar inte på samma sätt. Hon kallar sig inte karriärist, men tror på sig själv.
– Om inte jag gör det, vem ska då göra det, säger hon och ler. Man måste våga och det är viktigt med ett stort nätverk, tillägger hon.
Hon vet vad hon talar om.
De övriga sextio procenten arbetar hon med olika uppdrag. Eva är ordförande i Coop Norrbotten och ledamot i Folksam Livs styrelse. Hon sitter i Filmpool Nords styrelse och är även vice ordförande i Företagarna Norrbotten. Som om inte det vore nog sitter hon med i övervakningskommittéer för två EU-fonder inom ramen för näringsdepartementets arbete.
Det var inte vanligt med gruvarbetarungar på universitetet på 1960-talet, berättar hon, men hon hade ett stort stöd hemifrån.
– Jag har alltid pratat mycket. Redan i skolan ville jag stå där framme och prata. Kanske var det för att jag fick slå mig fram i en stor syskonskara, jag vet inte. Jag är inte jättetuff, men jag vågar ta för mig.

 

Eva Quist prickar in sitt Laisvall med en blick från 1950-och 1960-talen. Glimt från året 1956 ur boken Blygruvan i Laisvall: ”Första delen av järnvägen under jord blir klar. Den är 1,9 km lång. Ny krosstation tas i bruk som gör det möjligt en produktion för 500 000 ton per år. Vägen mellan samhället och gruvan breddas till sex meter och rätats ut. Sligen börjar transporteras i stålbehållare. Den 96 km långa s k malmvägen mellan Laisvall och Slagnäs är klar och transporterna går inte längre via Arjeplog. Hängbron vid Dainak klarade inte längre trycket: ”Bron svajade under tyngden” (Alvar Sundberg i Smältdegeln 4/1965). Byggandet av tre hyreshus – med tre våningar – påbörjas på Nadokvägen av Riksbyggen med 20 lägenheter i varje. Tennisplan och modern skjutbana uppförs. Laisvall har bageri.  Tre mindre affärer finns; skoaffären Alka, Häggmans sportaffär och Konsum, samt två kiosker. Kurt Salomonsons roman Grottorna utges. Den berör främst silikosskandalen och mottas med blandade känslor i Laisvall. De anställda vid gruvan betalar hälften av Arjeplog kommuns skatteintäkter (NSD 18/12).” Foto från 1993 av Maria Söderberg. 

 

”Mitt Laisvall finns inte kvar”

Idag värnar Eva Quist om sin barndoms Laisvall, men är osäker på hur samhällets framtid ska bli. De bofasta minskar i antal och hon tror inte att det kommer att förändras. Tack vare norrmännen blev det heller inte det förfall av hus som man väntat. Hon tycker att de är sorgligt att gruvan lades ned, men hon ser också att allt har en utmätt tid, och kanske framförallt för en gruva. En dag är fyndigheten inte värd att bryta.
– Då, när gruvan var igång som mest, fanns det så mycket barn i Laisvall och det var liv och rörelse. Men idag är det öde. Mitt Laisvall finns inte kvar, så är det bara.
Däremot tror Eva Quist på Arjeplogs kommun som helhet.
– Vi har bra tillväxt, inte minst på grund av biltestbranschen och vi har närhet till vårt grannland i väster. Det finns en stark potential i turismen. Ja, det finns helt enkelt mycket ”go” i kommunen.

Text Maria Söderberg

 

Ett särskilt tack till Eva Quist och hennes familj för att Magasin Laisdalen / Magasin Silvervägen får publicera bilderna.

Skidtävling i Laisvall i slutet av 1950-talet. ”Jag var en hyfsad skidåkare, men oftast tvåa”.

Under större delen av sin uppväxt bodde Eva Quist i en lägenhet på Peljevägen i Laisvall. Dessa byggdes 1952 och var, för den tiden, mycket moderna. Området med de åtta husen med fyra trerumslägenheter kallades i folkmun för ”storknackargränd”. Här bodde många barnrika familjer. Foto: Sixten Liedström 1961.

Herman Öbergs kiosk i korsningen Gruvvägen och Peljevägen. Foto: Sixten Liedström.

Familjeporträtt 1966. I mitten Anna-Stina och Aage. Från vänster Rolf, den yngsta i skaran Anna (i mammas knä). Ing-Marie, Eva och Lars längst bak och Margareta framför pappa. Aaage Quist kom från Fredericia i Danmark. Han träffade Anna-Stina i Falun 1948. 

Julafton med dans kring ”barngranen” på Peljevägen med mamma Anna-Stina. Året är 1957.

På sparkutflykt med pappa Aage Quist i Laisvall 1956. 

I ”gränd” troligen 1958. Eva längst fram, tvåa från vänster. Vilka är de andra? Skicka in ditt namn: maria @ midsommarudden.se

 

Laisvall 1946. Från boken Blygruvan i Laisvall av Maria Söderberg: ”Transport med nya lastbilar med släp som tar tio ton slig, en tredubbling av lasten. Antalet anställda i gruvan är 106 och genomsnittsåldern av de som arbetar är 31,4 år. Säkerhetskommittén diskuterar olycksfall och svåra eksem hos dem som arbetar under jord, men frågan om silikos omnämns inte i protokollen igen förrän 1949. Laisvallgruvans olycksfallstatistik är hög jämfört med andra gruvor i landet. I Folkets Hus avlöser aktiviteterna varandra: 102 filmer med 8 241 biobesökare, 13 offentliga danser och huset var uthyrt 25 gånger under året.” Foto Boliden

 

Fotnot: Den kungliga poststyrelsen beslutade 1942 att Laisvall i fortsättningen skulle benämnas Laisvallby. Laisvall uppstår därefter i det område vid Laisan som tidigare kallades för Skorro eller Skorroliden – fyra kilometer norrut.  “Stöld” och ”sorgligt” ansåg byborna vid den tiden. Mellan dagens Laisvall och Laisvall är det drygt 4 km. Skorroholmen finns kvar som namn. Holmen ligger mitt i Laisan nedanför berget Nadok.
Det var i många år dessutom retligt och felaktigt att Lantmäteriet angav “Laisvalls by” på sina kartor. 

 

Susanne Nyström – guldåkaren från Laisvall

Midsommarhelg: Elvistoner från toppen av Nadokberget

Upptäck Stainak 819 m ö.h. i Laisdalen – en njutvandring i Laisdalens fjällurskog


6 april 2020

Uppdatering: Guidad visning vid det gamla gruvområdet 2018

Eva Quist berättar om gruvepoken under Laisvalldagarna 2018. Gruvan öppnades i mars 1943. Familjen Quist flyttade till Laisvall 1954. Foto Maria Söderberg

Guidad visning på platsen för den stora laven vid det tidigare gruvområdet. Det var i september 1938 som geologen Fritz Kautsky kom till Laisvallby med sina malmletare, bröderna Erik och Bengt Jonsson från Petikträsk. De arbetade för Boliden gruvaktiebolag. Vid Nolitjärn öster om Laisvallby fann Bengt Jonsson det första blocket av större intresse och det är just det fyndet som senare leder till att brytningen startar. (För ordningen skull är det bra att veta att Laisvall byter namn till Laisvallby 1943). Den 

 

 

A N N O N S