”Det får aldrig stå stilla”. Så var mottot för Silvermuseets
grundare Einar Wallquist.
Idag är det svårt att hitta ett museum med en mer
spännande utveckling än det i Arjeplog.

  • 10 september 2011


Ett av de mest välbesökta
utflyktsmålen längs med Silvervägen är Silvermuseet. Här finns vår historia i unika samlingar och utställningar. Här finns vår framtid i internationell spetsforskning inriktad på sambandet mellan människan och ekosystemens förändringar. Här möter man också en stark ambition att leva upp till grundaren Lappmarksdoktorn Einar Wallquists motto och vision för Silvermuseet: ”Det får aldrig stå stilla”.

Drömmen om ett museum hade Einar Wallquist redan på 1920-talet.
Han kom hit som relativt nyexaminerad läkare 1922, och möttes av människor som präglats av en miljö långt ifrån den vardag han växt upp i. Han möttes av två kulturer, nybyggar- och den samiska kulturen, som båda befann sig i en brytningstid och i en snabbt accelererande förändring.
– Doktorn hade ett genuint intresse för människorna och deras livssituation. Han ville bevara historien och dokumentera den, för att kunna visa kommande generationer, berättar museiassistent Cecilia Been.
Därför tog Einar Wallquist vara på sådant som inte längre hade något värde i brukarnas ögon. Sådant som ofta tillverkats av brukarna själva, som använts i generationer, men som nu skulle kastas bort, antingen för att användningsområdet upphört, eller för att det skulle ersättas av nya, fabrikstillverkade föremål.

Han samlade också in fotografier och be-rättelser, som kompletterade den stora samlingen av föremål.
Intresset för både människorna, föremålen och deras bakgrund ingjöt en tyst stolthet i människorna. Någon var intresserad av dem. Deras liv och deras historia betydde något. Doktorns engagemang innebar att människor i Arjeplog än i denna dag, med glädje, i förtroende och stolthet gärna lämnar in föremål av allehanda slag till Silvermuseet.
1929 gjorde Einar Wallquist sin första skrift-liga framställan till kommunen, med begäran om att få disponera en lokal för museiverksamhet.
Men det skulle ännu dröja många år innan hans dröm blev verklighet.

1962 gick läkaren Einar Wallquist i pension och lämnade ett livsverk bakom sig. Under fyrtio års tid hade han funnits till hands i en kommun som är större än Skåne och Blekinge tillsammans. Med ständig jour, i ständig beredskap för att ge sig iväg ut i obygden – för att hjälpa de människor han kommit så nära.
Nu kunde han ägna mer tid åt sitt andra livsverk – det som kom att bli Silvermuseet.
När projekteringen för Silvervägen inleddes, föreslogs att den gamla nomadskolan, eller Kronskolan som den också kallades, skulle rivas. Den var förfallen, hade inte använts på många år, och ansågs vara en skamfläck för samhället.
Einar Wallquist hade en plats i kommunal-nämnden, som det då hette. Där pläderade han för att byggnaden skulle bevaras på grund av sitt kulturhistoriska värde. Här såg han också möjlighet att skapa ett museum. Nämnden gick Wallquist till mötes, och nu kunde han sätta sina planer i verket.

– Han var vetgirig och intresserad av både museibyggande och av utveckling, berättar Cecilia Been.
– Därför var han med och påverkade restaureringsarbetet, och skapade miljöer som inte var vanliga i ett museum på 1960-talet. Då skulle samlingar visas i hyllor och montrar, men Doktorn lät bygga verklighetstrogna mil-jöer som finns kvar här än idag, exempelvis nybyggarköket och skolsalen. Han såg också till att restaureringen inte förstörde sådant som var värt att bevara, exempelvis schablonmålningar på timmerväggarna.
1965 kunde så Silvermuseet äntligen invigas. Namnet har förstås historisk koppling både till Nasafjäll och silverbrytningen där, men även till den unika samling av samiskt silver som finns här tack vare Einar Wallquists försorg.
– Vi får ofta frågan om det är sant att Doktorn tog betalt i silver för att bota sjuka. Men sanningen är att en stor del av det samiska silvret som finns här har Doktorn köpt in, efter sin pensionering, säger Cecilia Been.

Hon var med och gjorde i ordning Doktors-gården när den skulle öppnas för visningar. En av hennes arbetsuppgifter var att gå igenom och katalogisera det som fanns i huset.
– Där fanns många auktionskataloger från Bukowskis, med noteringar gjorda i kanten vid posterna med samiskt silver. Doktorn letade helt enkelt upp silverföremål som tillhört familjer härifrån, och köpte dem för att återbörda dem till det område där de hörde hemma.
I den unika silversamlingen finns också ett stort antal föremål som under årens lopp lämnats in som gåva till museet.
Fortfarande, mer än femtio år efter museets öppnande, händer det att privatpersoner donerar gamla silverföremål.
Med sitt skapande och skrivande, sitt enga-gemang och framför allt sin starka personlighet, drog Einar Wallquist under många år omvärldens blickar till både Arjeplog och Silvermuseet.
Intresset för hans liv och gärning var stort, och 1975, det år när Silvervägen invigdes, hade Silvermuseet 75 000 besök.

Det året hedrades Einar Wallquist med en byst av koppar, som avtäcktes av kung Carl XVI Gustav.
Den nuvarande museichefen Ingela Berg-man, träffade Einar Wallquist första gången 1982.
– Jag var arkeologistudent och skulle in-ventera längs Uddjaurs stränder inför mitt avhandlingsarbete. Jag frågade Doktorn om jag fick titta på de förhistoriska föremål han hade i sina samlingar, och han tog emot mig med öppna armar, berättar hon.
Men att Ingela en dag skulle ta vid och föra ett av Doktorns livsverk vidare hade hon inga som helst tankar på då.
Fem år senare klev hon i alla fall, på lätt darrande ben, in genom Silvermuseets entrédörrar, nu som museichef.
Att axla ansvaret att leda Silvermuseet in i en ny era skulle inte bli någon lätt uppgift.
– Doktorn var framsynt, och han var en visionär. Han gav oss efterföljare mandatet att jobba vidare och utveckla det han en gång grundat, och vid flera tillfällen sa han ”det får aldrig stå stilla”. Han var mycket väl medveten om att utveckling är en förutsättning för att ett museum ska kunna leva vidare och vara intressant. Jag har haft förmånen att lotsa Silvermuseet framåt i sakta mak, tillsammans med en utvecklingsvänlig styrelse, som förstått vikten av att stärka muséets ställning och bibehålla både renommé och kvalitet. Och nu har vi pusselbitarna på plats, säger Ingela Bergman.

Den första stora satsningen på utveckling av Silvermuseet handlade om att iordningställa ändamålsenliga magasin. Ett måste för att på ett bra sätt kunna ta hand om och förvalta det som arjeplogare i förtroende lämnat in.
När det gjorts, var det dags att satsa på utrymmen för nya fasta och tillfälliga utställningar. I samma veva skapades det uppskattade bildspelet Arjeplog – Bilder av oss.
Den tredje och sista pusselbiten handlar om verksamheten. Och det var nu forskningsinstitutet blev verklighet.

Med Institutet för subarktisk landskapsforsk-ning, som förkortas INSARC, har Silvermuseet formellt tagit steget från att vara det lilla lokala muséet, till att vara en resurs både nationellt och internationellt.
Här finns en mångfacetterad kulturhistorisk miljö, och forskare världen över uppmärksammar det arbete och de resultat som INSARC presenterar.
I dagsläget är flera forskare knutna till institutet, bland annat från Frankrike, Nya Zeeland och USA.
– Vi har fokus på kulturlandskap i nordliga miljöer i vår forskning, i ett område som sträcker sig från fjällen via skogslandskapet ner till kusten. Här finns enorma sjösystem och en rik kulturhistoria, som väcker många forskares intresse, säger Ingela Bergman.
Forskningsinstitutet ger nya möjligheter för Silvermuseet att sprida kunskap och information om vår historia. Ett mycket uppskattat publikt inslag i verksamheten är Kunskapsresorna. Det är exkursioner med föreläsningar ute i den miljö där forskningen bedrivits.
Ingela Bergman är också stolt över att leda ett museum som trots begränsade resurser lyckats bibehålla det renommé och den kvalitet som grundaren Einar Wallquist skapade. Lokal historia och internationell spetsforskning i en väl avvägd komposition gör Silvermuseet till en resurs att räkna med, idag och i framtiden.
– Doktorn hade lagt grunden för allt det vi nu arbetar vidare med, och alla delar i vår verksamhet är lika viktiga, avslutar Ingela Bergman.

Text Marianne Hofman